6 april 2003

Den 6 april 2003 har återigen spelats upp inom mig. 17 år kan låta som en lång tid och det är det också i saknadsperspektivet samtidigt som det som hände de här 4 aprildagarna 2003 känns väldigt nära. Det är dagar som ofta spelats upp i minnet.

Bara en vecka innan Kristin dog visades ett nyhetsinslag från samma sjukhus (Astrid Lindgrens barnsjukhus vid Karolinska i Solna) där en pappa satt intill sin dotters säng och väntade på att hon skulle dö. Hon hade fått en allergisk chock, av nötter i något hon ätit som inte borde ha innehållit nötter. Vi tyckte då att det var otroligt starkt att kunna sitta där och prata om sin dotter och otroligt sorgligt när en ung människa är på väg att dö.

En vecka senare satt vi själv, på samma sjukhus, och såg livet rinna ut ur vår älskade dotter och syster.

De första 10-12 åren, ungefär, gick det nog inte en enda dag utan att jag tänkte på Kristin. De senaste åren kan jag någon dag faktiskt komma på att ”jag kan inte minnas att jag tänkte aktivt på Kristin igår”. Det finns normalt så många saker i våra liv som påminner oss om speciella saker som hänt. När det gäller sorg och död möts vi av det varje dag i nyheterna och då är tankarna på en anhörig som gått bort snabbt framme.

Jag vill absolut inte glömma hur Kristin skrattade, hur hon pratade, hur hon var tillsammans med vännerna, hur hon drömde om framtiden. Kanske är det också det vi som föräldrar sörjer mest. De drömmar hon aldrig fick chansen att nå.

Det händer ibland att någon av hennes gamla vänner skickar en hälsning men det blir allt mer sällan. Om ni tror att ni river upp gamla minnen vill jag bara säga; man river inte upp något som nästan dagligen finns i tankarna. Ni som fanns kring Kristin 2003, ni finns också i mina minnen, i mina tankar. Ni är en del av Kristins liv och det vill jag gärna att ni fortsätter att vara. Ja, jag vet att det verkar konstigt att skriva så men tankar är inte alltid så lätta att formulera om i ord. Varje gång någon hör av sig blir jag jätteglad.

Kristin, saknad i så många år men älskad och ihågkommen för allt du var och allt du gav oss i lika många år.

Jag vet att jag talar för hela din familj när jag skriver att du finns med oss och i oss i våra liv, för alltid.

Kram
Pappa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *